En ateist är inte någon som inte tror på gud. Jag definierar tro som som att man anar något till mer än 50%, och då är att inte tro att ana något upp till 50%, dvs att det ändå finns en möjlighet att det man inte tror på faktiskt existerar. Man kan säga att det är en avsaknad av gudstro. Jag är även naturalist, dvs att jag saknar tro på något övernaturligt överhuvudtaget.

Men kan det inte vara så att gud existerar? Upp till bevis! Den som har en tes måste kunna bevisa/motbevisa denna för att tesen ska bli något annat än ett påstående. För mig är frågan om guds existens inte diskuterbar (förutom filosofiskt) innan det finns något slags bevis.

Hur kommer det då sig att flera miljarder människor ändå har en tro? För mig är det helt förståeligt att man tror på något högre väsen eller någon sorts kraft. Jag tror dessutom att många av dessa människor på ett sätt kan må bättre än oss ateister. Detta då jag antar att de flesta troende känner en trygghet på olika sätt:

1) De är inte ensamma. Det finns någon eller något som alltid är med dem, som vakar över dem och lider med dem.

2) Livet går ut på mer än att vara någon slags bebismaskin. Livet har en mening. Döden är skrämmande, men om det finns något därefter behöver man inte vara lika rädd för den.

3) De får "svar" på komplicerade och ångestfyllda frågor. Det man inte förstår kan förklaras av den/det man tror på:

- Vad är solen, månen och andra coola grejer? Lösningen blev att de blev gestaltade av gudar.

- Hur kom människan till? Adam och Eva och dessas motsvarigheter.

- Varför händer dåliga saker? Lugn, allt händer pga gud/ödet/karma/världssjälen etc. Tron kan mildra ångesten av att det kanske var du som orsakade händelsen.

- Hjälp! Oändligheten är ju typ... oändlig!? För svår för oss människor att förstå sa en kristen till mig.

- Vad ska jag göra med mitt liv? Svaret finns i Bibeln eller dess motsvarigheter.

Just detta, att det finns ett så tydligt behov av en tro på något större, det är den största anledningen till att jag är ateist.

Men är jag då otrygg? Nej, inte rent generellt.

1) Jag anser mig inte vara ensam. Det finns människor omkring mig. Blir jag ensam får jag helt enkelt kämpa för att ändra på det. Jag är trygg i mig själv.

2) Jag anser inte att det finns någon mening med livet (utom som bebismaskin då), utan du får försöka njuta så mycket som det bara går. Finns det då någon mening med att njuta, om du ändå bara dör och glömmer bort det? Nej. Det är bara att försöka acceptera och leva i nuet. Precis som många troende är döden även för mig en slags tröst. Är allting helt åt helvete så kan man iallafall dö och slippa bekymren.

3) Vetenskapen har inte svaret på allt. Men den försöker. Evolutionsteorin, har jag förstått, har brister men det är den teorin som är konkretast och som kan erkänna att den har fel. Den blir glad om den har fel. Det betyder att den utvecklas. Ingen fråga är för svår, det tar bara mer eller mindre tid att besvara den.

Jag själv har makten att förändra mitt liv. Jag bestämmer hur jag ska leva mitt liv, utan regler som någon annan har kommit på (förutom lagar då, men de är ju förutsättningen för ett fungerande samhälle).

Sådär, nu vet ni lite mer om mina tankar om tro.